Vad duende betyder inom flamenco

Var ordet kommer ifrån

På engelska Wikipedia spåras ordet duende till ”dueño de casa”, husets herre, som också är roten till hushållstomten i spansk folklore. I vardagsspanska kan duende fortfarande användas om en busig ande. Inom flamencon används det om något större: en topp av känsla, uttryck och sanning som människor känner igen när de hör den men har svårt att definiera. Att ”tener duende” är att ha det, och det är högt beröm. Ingen teknik frambringar det och ingen kan lära ut det, vilket är varför det hjälper att känna till ordet före en föreställning. Termen är nära knuten till andalusisk folkvisa och till flamenco.

Lorcas föreläsning

Idén har fått sin moderna berömmelse tack vare poeten Federico García Lorca, som först utvecklade den i en föreläsning i Buenos Aires 1933 under titeln ’Juego y teoría del duende’, lek och teori om duende. Wikipedia sammanfattar hans argument: duende är en kraft, inte ett verk, och en kamp, inte en tanke. Han knöt det till irrationalitet, jordnärahet, en medvetenhet om döden och en touch av det diabolska, och ställde det mot blott stil, virtuositet eller klassiska regler. Varje konstform kan ha det, sade han, men musik, dans och talad poesi ger det störst spelrum. När man läser det nu är påståendet enkelt att formulera: duende är inte en teknik, och det kan inte beställas eller läras ut som en drink.

Svarta ljud

Lorca citerade en flamencogestalt, Manuel Torre, som sade att allt med svarta ljud har duende. Wikipedia tolkar det som emotionellt mörker. Samma mörka ton går igenom cante jondo, den ”djupa sången” vid flamencons mest allvarliga ände, som Wikipedia spårar till andalusisk folkmusik. Lorca var bland dem som deltog i Concurso de Cante Jondo i Granada 1922 under Manuel de Fallas ledning, och 1931 höll han en konferens om att hålla traditionen levande. Fallas syn, som Lorca citerade, var att siguiriyan är sången från den djupa traditionen. Wikipedia tillägger att flamenco tenderar att bära prägeln av ett folk format av motgångar och diaspora.

Läs nästa: Flamencopalos: en lyssnarguide

Duende mot polerad perfektion

Lorca ställde duende mot stil, virtuositet och klassiska regler, och det förändrar hur man kan bedöma en föreställning. En tekniskt felfri framförande kan lämna en lokal kall, medan en råare kan hålla den stilla. Wikipedia läser hans föreläsning som ett argument för att känsla och risk betyder mer än polerad perfektion. För en besökare betyder det att du inte behöver veta om en dansares snurr var perfekt. Du behöver bara lägga märke till om rummet blir tyst och stilla, som det gör vid de ögonblick flamencopubliken väntar på. Sett så är ett litet rum en rimlig plats att ta reda på det.

Vad kaféet säger om det

Valenciaspelningen tog ordet som sitt namn och förklarar det på sin egen webbplats. Den beskriver duende som en obeskrivlig nypa som känns i själen, en som bara uppträder vid mycket speciella ögonblick och kommer från djupet av en strupe, resonansen i gitarrtoner eller den slitande rörelsen hos en kropp som tycks vara på väg att brista. Samma webbplats bjuder in besökare att komma och känna det. Det är en inbjudan, inte ett löfte, och den rimliga tolkningen är att en biljett köper en timme levande flamenco där duende kan komma eller inte. Att läsa den meningen innan du går sätter rätt förväntan.

Vad du faktiskt hör och ser

I UNESCO:s beskrivning har konsten tre delar. Sången kommer från män och kvinnor, helst sittande och utan kör, och bär en bred känsloskala i korta, enkla rader. Gitarren har rört sig långt förbi ackompanjemang, och klapp och stampande förtätar ljudet. Dansen kallar den en av passion och uppvaktning. Ett kafé av den här storleken låter dig följa alla tre samtidigt, eftersom du kan betrakta sångaren och gitarristen lika nära som dansaren. Med så korta texter når känslan av en sång ofta lyssnare som inte kan orden.

Hur du lyssnar

Anläggningens egen sida om konsten ger en enkel ingång. Sången, står det, bär historia och smärta, från den djupa "quejío" till festlig melodi. Gitarren är ryggraden, en harmoni, en rytm och ett "call" som vägleder dansen. Dansen är percussion och kroppsspråk: zapateado, fotarbetet, och braceo, armarna. Håll utkik efter kallelsen från gitarren och svaret från fötterna. Lägg märke till när rummet blir tyst. Det är de ögonblicken flamencopubliken väntar på, och de är lättare att upptäcka om du inte filmar dem. Inget av detta kräver spanska; det kräver uppmärksamhet. Anläggningens tre rubriker, cante, toque och baile, är ett färdigt sätt att fördela din uppmärksamhet över timmen.

Ord att känna till före föreställningen

Några spanska ord dyker upp i varje skildring av konsten, och anläggningens egen sida använder de flesta av dem. De förblir på spanska även i engelsk text om flamenco, och de är korta. Att kunna dem låter dig följa ett samtal om kvällen efteråt, och gör sidan som en anläggning trycker på sin vägg eller sin webbplats lättare att läsa. Lär dig två eller tre och resten följer när du hör dem. De är alla ord som konsten använder om sig själv, inte turistetiketter.

• Cante: sången, rösten som bär historia och smärta
• Toque: gitarren, ljudets ryggrad
• Baile: dansen, percussion och kroppsspråk
• Palo: en namngiven stil, med sin egen rytm och stämning
• Quejío: det djupa ropet i hjärtat av en sång
• Llamada: gitarrens kallelse som vägleder dansen

Palos du kan få höra

Wikipedia räknar till över femtio palos, de namngivna stilarna inom flamenco, var och en med sin egen rytm och stämning. Anläggningens sida nämner flera, bland dem tientos, seguiriyas, tarantos, tangos, cantiñas och fandangos, och säger att de bär livets glädje och sorg, arbete och fest, kärlek och hjärtesorg. Den beskriver dem som dussintals olika stilar med olika rytmer och melodier. Artisterna väljer programmet, och anläggningens kalender ändras från en serie datum till nästa. Läs namnen som en lyssningsguide, inte som ett körschema, och titta på lyssningsguiden för sex av dem i mer detalj.

Kan ett litet kafé ha duende

Lorca skulle förmodligen säga ja, för han band inte duende vid en stor scen. Han kopplade det till en artists kamp och till ögonblicket, och han sade att vilken konstform som helst kan ha det. Unescos post ger flamencon ett sydligt kärnområde och säger att konsten förs vidare genom familjer, umgängeskretsar och klubbar, som är små rum där människor samlas. Ett kafé i Valencia ryms inom den traditionen av små rum, även om det ligger långt från Andalusien. Samma post listar religiösa fester, ritualer och privata tillställningar bland flamencons sammanhang, så scenen är bara ett av dess hem.

Vem detta inte är för

Den som hoppas på en garanterad klimax, ett koreograferat skådespel eller dämpad bakgrundsmusik jagar fel sak i duende. Flamenco på nära håll kan vara högt, intensivt och rått, och en del av sången är medvetet skarp. Scenens egen beskrivning talar om en konst som kan slita i kroppen. Om du skulle känna dig obekväm med den intensiteten på armlängds avstånd, ger en större teaterföreställning dig mer distans. Scenens webbplats är öppen med detta: den säger att duende visar sig bara i mycket speciella ögonblick, vilket är ett annat sätt att säga att det inte går att schemalägga. Besökare som föredrar en lugn och städad kväll kan finna det mer givande att lyssna på inspelningar först.